1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning – frågor och svar

Konventionens historia

Nationernas förbund, föregångaren till FN, började arbetet med att utveckla internationell rätt, konventioner och riktlinjer till skydd av flyktingar redan under tidigt 1900-tal. Det arbetet nådde sin höjdpunkt den 28 juli 1951 när en speciell FN-konferens godkände konventionen om flyktingars rättsliga ställning.

Konventionen redogör i detalj för vem som är flykting, vilket rättsskydd, annat bistånd och sociala rättigheter flyktingen bör få från partnerstaterna, dvs. de stater som skrivit under konventionen. På samma vis anger konventionen en flyktings skyldigheter gentemot värdlandet och hur vissa kategorier av personer, som krigsförbrytare, inte är berättigade till flyktingstatus.

Det första instrumentet var begränsat till att främst ge skydd åt europeiska flyktingar i andra världskrigets spår , men ett protokoll från 1967 utvidgade konventionens räckvidd till omfatta människor på flykt världen över. 1951 års konvention har också givit impuls till regionala instrument som Afrikas flyktingkonvention från 1969 (OAU-konventionen) och Latinamerikas cartagenadeklaration från 1984.

Danmark blev det första landet att ratificera konventionen den 4 december 1952. Sedan dess har totalt 143 länder anslutit sig till det ena eller båda FN-instrumenten. Men i och med att den globala migrationen har ändrat karaktär och antalet människor på flykt ökat dramatiskt under senare år, har betydelsen av 1951 års konvention ifrågasatts, speciellt i Europa, ironiskt nog platsen för dess födelse.

För närvarande bistår UNHCR ungefär 20 miljoner människor. Konventionen, som visat sig vara anmärkningsvärd flexibel i tider som undergår snabba förändringar, är fortsatt hörnstenen i flyktingars skydd.